Upplevelsen fortsätter

Mina kära vänner,
om ni tror att jag ignorerat att skriva i bloggen har ni dels rätt, dels fel. Ni ska bara veta hur många gånger jag suttit framför skärmen och tänkt att nu ska jag fan skriva ett inlägg! Men det går bara inte.

HIMAD's center är vårt hem nu. Jag mår bättre än jag mått på otroligt länge, och det jag upplever här finns det inga ord för att förklara. Jag har många gånger känt mig som världens lyckligaste människa när jag suttit i Ano's jeep på bergsvägarna tillsammans med 10 andra inpackade indier och mina underbara HIMADvänner och mina otroligt söta svenska vänner Karin och Lina, med bollywoodmusik spelandes i bakgrunden. Vem hade kunnat tro att jag skulle få en favvolåt på hindi? Haha. Det är mycket som sker och känns innuti, och mycket av det jag upplever känns väldigt personligt och svårt att beskriva. Jag vill dela med mig, men till och med när jag skriver i min egen dagbok så känns det som att orden inte är tillräckliga för att beskriva dagens gång, eller ens en fem minuter som kan ha känts väldigt speciella eller vara oerhört betydelsefulla och kännas i hela kroppen, hjärna, hjärta, själ. Därför skulle det kännas orättvist både för mig själv, men framför allt för er, om jag beskrev något halvhjärtat här i bloggen. Det kanske låter konstigt, men jag vill inte förvränga den här upplevelsen med hjälp av ord som inte är tillräckliga.

Oj vad djupt och komplicerat det blev, det var inte riktigt meningen, men jag hoppas att ni förstår! Och jag kommer säkert skriva av mig lite här ibland, men med lite längre mellanrum än jag tänkt.

På måndag börjar vi äntligen med workshops i en by som heter Salana. Karin och jag har bestämt oss för att arbeta ihop och håller på måndag en workshop i barns rättigheter med ungdomar mellan 14-18 år i byn som ligger rätt långt härifrån, en distans som även innefattar en rätt lång promenad upp för bergen. Vi har besökt en helt underbar kvinnorgrupp i byn Nona, och den upplevelsen är bl.a. en sådan som jag pratar om här ovan; som inte går att beskriva på ett rättvist sätt. Gruppen är en del av programmet Livelyhood som varje månad samlar in pengar till ett gemensamt konto, ex. börjar man med 10 rs., och nu är dom uppe i att betala 50 rs. per månad. Detta konto kan enskilda kvinnor i gruppen låna pengar av om de andra samtycker, som de sedan betalar tillbaka till gruppens gemensamma konto med en ränta som gruppen själva bestämmer. Ex. hade två kvinnor lånat pengar till att bygga hus med.

De människor jag rör mig bland här har så speciella livsöden. På så sätt rör jag mig bland människor som tampas och tampats med rättighetsproblem genom hela livet. På så sätt blir denna upplevelse så mycket mer än bara workshops, man integrerar med människor som är en del av ett förtryckande social struktur, och på så sätt blir denna vistelse på centret berikande på så många olika sätt och plan.

Vill också säga att jag tänker på er. Här är varmt såklart, och jag har hört att det börjar bli riktigt kallt där hemma. Jag håller på å stickar en halsduk vilket känns rätt absurt i 25 graders värme, men om det är till någon tröst så är det också neråt 8 grader här på natten.

Älskar er, ta hand om er!
Isa

HIMAD!

Jag mår bra!!!! Vi är äntligen framme på utbildningscentrat och i säkra händer hos HIMAD! Och det är helt underbart. När man vaknar på morgonen vaknar man till grön bergsutsikt, det är verkligen helt surrealistiskt, går inte att beskriva. Och här ska vi bo i två månader!!
HIMAD-personalen är dessutom underbara. Vi har rest tillsammans med två underbara killar i 4 dagar och haft så otroligt kul, och nu bor vi här på centret tillsammans med våran översättare, Narendre, vår volontärkoordinator Hema, och vår söta kokerska och kokare.

Turen hit kan sammanfattas med några meningar:
- indier som stirrer på oss
- punktering
- punktering igen på samma däck
- krossad framruta där chauffören sitter, men turen fortsätter
- enfiliga bergsvägar - iiiiiiiiiihhhhh
- landslide
- osv osv osv
- en indisk timme är typ 3 svenska timmar. eller mer.

Idag har vi besökt Gopeshwar och HIMADs huvudkontor. Så spännande! Har mött helt fantastiska människor, engagerade, intelligenta, söta. Vi besökte sen ett sjukhus, rätt hemskt, men lärorikt. Vi har 10 introduktionsdagar nu där vi får lära oss om de olika programmen HIMAD arbetar med, bl.a. ett medvetandehöjande program som heter "Jagriti" (som betyder medvetande på hindi), ett program med teknologiskt kunskapsutbyte "Livelyhood", KIMAT (hanicraft och försäljning till ABC) samt CRY - programmet för barns rättigheter. Vi kommer även ha hindilektioner 4 timmar i veckan, och imorgon ska vi börja med Yoga på terassen med bergsutsikt kl 7!! Underbart. Pand, vår nya HIMAD-vän, är yogastudent och ska ha yoga med oss på morgonen. Allt här är mycket friskare och renare än i Delhi och Dehradun som vi bott i de senaste dagarna, och det är en sån extrem natur, med klar luft, grönt och otrolig indisk stjärnhimmel på kvällarna.
Magen mår dock... sådär. Har väl gått på toa ett oräkneligt antal gånger idag. Här pratar man mycket om skit. T.ex. vet alla i personalen nu exakt hur lös jag är i magen. Det finns ingen privacy. Och på nåt sätt är det jävligt skönt!

Älskar er,
vi hörs snart igen
Isa